Migrations- och integrationspolitiken är den idag kanske mest polariserande frågan bland svenska väljare. Den politiska debatten i ämnet är ofta hetsig och på sociala medier kan språkbruket vara hårt och oförsonligt.
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 kan tolkas som något av en startpunkt för invandringsfrågans uppgång som politisk konfliktfråga i Sverige. Flyktingkrisen 2015 bidrog till att göra frågan än mer politiskt laddad.
Sedan dess har flyktingfrågan placerats i topp när väljarna rankar de viktigaste politiska sakfrågorna.
Skärpt tonläge i debatten
Samtidigt har den politiska debatten kring migration och integration förändrats de senaste åren. Tonläget i debatten har skärpts och både Socialdemokraterna och Moderaterna har svängt från en generös till en mer restriktiv hållning. Det innebär att det idag på papperet finns en majoritet i riksdagen för en stramare flyktingpolitik. Frågan är dock vad det innebär med tanke på att det saknas förutsättningar för denna majoritet att komma överens.
För även om Socialdemokraterna drar likartade slutsatser i flyktingfrågan som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är det knappast realistiskt att dessa partier skulle göra upp om en gemensam politik.
Flera av de politiska partierna är samtidigt djupt splittrade i frågan. Det gäller till exempel Liberalerna och Socialdemokraterna. På senare tid har flera tunga socialdemokratiska företrädare efterlyst en stramare politik, bl a statsminister Stefan Löfven som vill minska antalet asylsökande och flyktingar som kommer till Sverige. Det här är dock ett kontroversiellt budskap i den egna regeringen. Miljöpartiet säger blankt nej, vilket tydligt framgick i söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Inte heller Centerpartiet lär stödja en sådan linje.
Och en sak har vi lärt oss av Stefan Löfvens agerande de senaste åren: Han är knappast beredd att offra regeringsmakten för en enskild politisk sakfråga.
Efterfrågar gemensam EU-politik
I den parlamentariska kommitté som nu ser över migrationspolitiken finns visserligen en majoritet för att skärpa asylpolitiken, men det skulle kräva att Löfven gör upp med sina politiska fiender. Det lär han alltså inte vara intresserad av.
Därför kommer hans strategi av allt att döma bli att försöka lösa frågan inom den egna regeringskonstellationen. Med tanke på att vare sig Miljöpartiet, Centerpartiet eller för den delen Liberalerna lär vara beredda att gå honom till mötes kommer alltså spänningarna i den här frågan att bestå inom regeringskonstellationen.
Men migrationsfrågan avgörs naturligtvis inte enbart av nationell lagstiftning. Svenska politiker har länge efterfrågat en gemensam EU-politik på området, delvis för att på det sättet lätta på trycket på den svenska lagstiftningen.
Diskussioner har också i flera år förts på EU-nivå, men frågan ser alltjämt ut att vara blockerad här. Flera EU-länder, t ex Polen och Ungern, säger tydligt nej till en migrationspolitik som innebär att asylsökande/flyktingar ska fördelas mellan EU-länderna.
Vikande opinionsstöd
Flyktingströmmen över Medelhavet fortsätter också, även om volymerna idag är klart mindre än 2015. Turkiets krig i Syrien kan dock leda till att fler asylsökande söker sig till Europa. En annan fråga är EU:s flyktingavtal med Turkiet, som också riskerar att spricka.
Den svenska opinionen är samtidigt splittrad i flykting- och invandringsfrågan. Efter flyktingkrisen 2015 har dock allt fler väljare blivit negativa till att Sverige tar emot flyktingar. Idag finns en klar majoritet som vill se en mer restriktiv flyktingpolitik. SOM-institutets årliga undersökningar visar exempelvis att 53 procent av svenskarna vill att Sverige tar emot färre flyktingar medan endast 22 procent tycker att det är en dålig idé.
Den här opinionen utgör en klar politisk risk för Stefan Löfven. Skulle väljarna uppfatta regeringens migrationspolitik som alltför generös riskerar Socialdemokraterna fortsatta väljarförluster till Sverigedemokraterna. I ett läge med vikande opinionsstöd kan det utvecklas till en politisk mardröm för Socialdemokraterna.
Inget tyder alltså idag på att migrationsfrågan under överskådlig tid kommer att förlora sin politiska sprängkraft i Sverige.